Foto: Kjell Wickman
DÖD OCH SORG
I suttan som berättar om
Buddhas sista dagar finns denna rörande scen när Ananda, den
lärjunge som troget varit Buddha till hjälp i praktiska sysslor
och som lyssnat och lärt sig utantill de flesta av Buddhas tal: |
32. Då gick Vördade Ananda till viharan och lutade sig mot
dörrposten och grät:
- Jag är fortfarande bara en lärjunge som övervunnit strömmen
och måste fortfarande sträva efter min egen fullkomlighet. Men
ack, min Mästare som hade sådan medkänsla med mig, håller på
att dö!
35. Då talade Den Välsignade till Vördade Ananda och sade:
- Nog så, Ananda! Sörj inte, klaga inte! För har jag inte
undervisat från allra första början att allt som är kärt och
älskat måste bli förändring, separation och avskiljande? Att
det som är fött, kommer till, sammansatt och underkastat
förfall, hur kan man säga om det: ”Må det inte bli upplöst?”
Det finns inte något sådant tillstånd för saker. Nu, Ananda,
har du under lång tid hjälpt Tathagatha med allomfattande
kärlek i handling, ord, vänligt, behagligt med hela hjärtat
och övermåttan. Stor godhet har du samlat, Ananda! Nu skall du
fortsätta lägga ner energi och snart kommer du att bli fri
från fläckarna.
DN 16 kap 5 verserna 32, 35
|
Det finns så mycket i livet
som vi är rädda för, för framtiden och inte minst för döden. Vi
vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen
händer är vi sorgsna. Sorg innebär hat och det är ogynnsamt. Om
vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker
består. Men människor och saker är bara fenomen som uppstår och
försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats.
Det oåterkalliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna. Om vi
kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av
sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte
kunna släppa taget.
Men vi ska inte förneka
sorg för den kan ge oss möjligheten att trots allt utveckla de
två viktiga beståndsdelarna visdom och medkänsla.
Så här säger
Thich Nhat Hanh om döden i en intervju presenterad på
www.beliefnet.com
”... Jag
tror att det finns ett sätt att träna sig själv för att inte
bli offer för skräck och sorg – det är att se djupt in i sig
själv och där se att vi är sammansatta av beståndsdelar som är
”icke-jag”. Och när vi ser oss runt omkring kan vi känna igen
oss i beståndsdelar som ”icke-jag” liksom en fader som när han
ser på sitt barn kan se sig själv i sitt barn, kan se sin
fortsättning i sitt barn. Så han klamrar inte fast vid idén
att hans kropp är det enda som är han. Han är mer än sin kropp.
Han finns inuti sin kropp men han finns också samtidigt
utanför sin kropp i många beståndsdelar. Om vi tar för vana
att att se på detta sätt, kommer vi inte att bli offer för
vårt fastklamrande till en manifestationsform och vi blir fria.
Och denna frihet ger oss möjlighet till lycka och frid...
... Buddha
säger att vi ska komma ihåg att allt är föränderligt, att
inget är en absolut enhet som finnas kvar som samma enhet ...
Vi lockas in i föreställningen att vi är endast denna kropp,
att detta livslopp är det enda livslopp vi har...
... Vad är
en manifestation och vad manifesteras? Manifestation innebär
att något visas i det närvarande och – när villkoren är
tillräckliga - manifesterar detta något sig själv. Och detta
är ingen början, det är också en fortsättning. Det är som ett
moln på himlen – det är en manifestation. Innan molnet blev
ett moln, hade molnet varit annat som vatten, ånga, hetta och
så vidare. Så du kan känna igen molnet i det närvarande i
beståndsdelar av icke-moln som funnits där före denna
manifestation av molnet...
... Hur kan
föränderlighet `göra allt möjligt`? Om saker inte var
föränderliga, skulle liv inte vara möjligt. Antag att du sår
ett vetefrö. Om fröet inte är föränderligt kan det inte gro
och bli en ung planta och du skulle inte kunna äta vetet.
Därför är föränderlighet mycket viktigt och avgörande för liv...”
I ”Systrarnas psalmer”
berättas om drottning Ubbiri som sörjde förlusten av sin dotter
Jiva och gick varje dag till begravningsplatsen. Där mötte hon
en dag Buddha som undrade varför hon grät så förtvivlat. sade
henne att på den begravningsplatsen hade ungefär åttiofyratusen
av hennes döttrar (i föregående liv) blivit kremerade.
Buddha sade till henne: |
"Jiva, min dotter"
gråter du i skogen
"Kom till besinning, Ubburi,
åttifyratusen
alla med namnet Jiva
har bränts på denna hemska gravplats
Vilken av dem sörjer du?"
thirg.03.05 (v51)
|
Sedan Ubbiri begrundat
Dhamma så som Buddha undervisade, utvecklade hon insikt och såg
tingen som de verkligen är och blev en Upplyst: |
Genom att dra ut - fullständigt -
pilen så svår att se
innesluten i mitt hjärta,
drev han bort från mig
- utom mig av sorg -
sorgen över min dotter
Idag - med pilen
avlägsnad,
utan hunger, helt fri
till Buddha, Dhamma, Sangha
tar jag min tillflykt
till Visheten
thirg.03.05 (v52,53)
|
I en mycket
känd berättelse i den buddhistiska traditionen har en kvinna, Kisa
Gotami, förlorat sitt späda barn, men vägrade att inse att han var
död. Med sitt döda barn i famnen gick hon runt och frågade många
människor om medicin som skulle kunna återuppliva barnet. Dt kunde
de naturligtvis inte ge henne. Till slut gick hon till Buddha. Hon
berättade allt för honom och Buddha erbjöd att ge henne medicin
till barnet, men han skulle behöva några senapskorn, den
billigaste indiska kryddan, som hon skulle skaffa från en familj
som inte hade haft sorg efter någon död. Hon gick från det ena
huset till det andra och bad om senapsfrön och ingen vägrade att
ge henne. Men när hon frågade om någon hade dött i den familjen
blev svaret alltid: ”Ja, naturligtvis”. Så hon fick inga
senapskorn till medicin. Efter ett tag förstod hon Buddhas
meddelande: ”Död finns överallt”, och då gick hon och lämnade från
sig barnets kropp på en begravningsplats. Sedan gick hon tillbaka
till Buddha och bad att få bli upptagen som nunna och hon blev
sedan en arahant.
Inom den
tibetanska traditionen finns många ritualer kring döende och de
döda. En ritual som kan vara till hjälp i sorgen efter en död, en
nära anhörig, en släkting, en god vän, ett älskat husdjur eller
kanske i den kollektiva sorg som man upplever vid svåra
katastrofer är att sända kärlek, metta till den döda eller de döda.
Du kan använda de vanliga orden i mettameditationen:
Må du bli lycklig, känna frid och bli fri
från svårigheter och må du nå Nibbana.
Se framför dig
denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han eller
hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till
andra som du känt som har dött kanske för flera år sedan och även
till döda människor du inte känt. Att utöva mettameditation lugnar
sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde.
I den
Tibetanska Livs-och Dödsboken av Sogyal Rinpoche, översatt av
Anders Simonsson, citerar Rinpoche ur Den Tibetanska dödsboken
följande inför den egna döden:
O, du
son/dotter av en upplyst familj, det som kallas "döden" har nu
kommit, så förhåll dig nu på detta vis: "Jag har nått dödens
timme, så med döden som redskap ska jag nu inta endast det
upplysta medvetandet, den kärleksfulla välviljans och
medkänslans hållning, och nå upplysning till gagn för alla
kännande varelser, som är lika gränslösa som rymden..."
Nästa citat
från samma källa:
Nu när
döendets bardo dagas över mig,
Skall jag överge fastklängande och trängtan,
Omfattas av lärans klara medvetande utan splittring i
medvetandet,
Och slunga mitt medvetande ut i det ofödda Rigpas rymd;
när jag lämnar denna sammansatta kropp av kött och blod
vet jag att den är en flyktig illusion
Läs mer:
Abhya sutta
handlar om människor som är rädda för döden och vilka människor
som inte är det.
Kosala
sutta handlar om vad Buddha säger till kungen av Kosala när
hans drottning dött.
Artikeln Medkänsla
av Thanissaro Bhikkhu
Uppdaterad
2015-01-07
|
|