DhammaTalks.net

 

Medkänsla


 
KÄLLA FÖRFATTARE ÖVERSÄTTNING
www. accesstoinsight.org
Education Compassion
Thanissaro Bhikkhu Kerstin Jönhagen 2006-11-15

 

Medkänsla

Om du har någon vän eller anhörig som är sjuk och döende vet jag ingen som skulle säga dig att behandla dem hårt. Alla skulle vara eniga om att du skulle visa så mycket medkänsla som du kunde. Problemet är att det finns så lite enighet om hur medkänsla tillämpas i speciella handlingar. För några betyder medkänsla att förlänga livet så länge som möjligt, för andra betyder det att avbryta livet – genom självmordshjälp eller barmhärtighetsdödande – när livskvalitén minskar. Och ingen med dessa två ståndpunkter betraktar den ena eller andra ståndpunkten som medkänsla över huvud taget. Den ena betraktar den andra som kriminell, den andra betraktar den första som hjärtlös och grym.

De som försöker att hitta en framkomlig väg utanför det dunkla området mellan dessa två extrema åtgärder finns det inte mycket pålitlig ledning. I vår kultur tycker vi inte om att tänka på sjukdom och död och därför känner vi oss vilsna när vi möter någon sjuk eller döende och vet inte vad vi ska göra. En del råder dig kanske att helt enkelt göra vad som känns rätt, men känslor har en tendens att vara opålitliga och bedrägliga. Något känns rätt helt enkelt för att det får dig att känna dig god oavsett om det verkligen är rätt för den andra människan. Önskan att förlänga livet döljer kanske en djupare skräck inför din egen död. Önskan att avsluta en svår sjukdom överför kanske din smärta att bevittna lidande. Även om du anser att du handlar i medveten närvaro finner du kanske att vad som verkar vara din spontana ingivelse faktiskt grundas på dolda, outforskade antaganden om vad liv och död är.

Det är därför en enkel uppmaningen att ha medkänsla eller medvetenhet i närheten av en sjuk eller döende människan inte är nog. Vi behöver hjälp att utveckla vår medkänsla, särskilda råd om hur vi skall betänka delaktighet i handlingar när vi står inför liv och död och speciella exempel på hur människor som har funderat på detta också har handlat tidigare.

Med tanke på detta har jag gått igenom palikanon – den äldsta uppteckningen av Buddhas undervisning – för att se vad vi kan lära oss från Buddhas exempel. När allt kommer omkring, talade Buddha ofta om sig själv som en doktor och om Dhamma som en medicin för världens lidanden. Ur hans synpunkt är vi alla sjuka och döende på en subtil nivå så vi behöver ständig medkänsla. Men vilken sorts råd gav denne doktor ansikte mot ansikte med köttets och blodets lidande vid sjukdom och död?

Du känner förmodligen till historien om hur Buddha en gång tillsammans med Vördade Ananda fann en vanskött sjuk munk som låg i sin egen smuts. Sedan han tvättar munken, samlade han de andra munkarna, klandrade dem för att för de hade övergett sin broder och gav dem stränga uppmaningar att följa hans exempel: ”Vem som än betjänar mig”, sade han, ”kommer att betjäna den sjuke.” Han ordnade så att munkar som skötte sina bröder skulle få speciell tilldelning av mat som uppmuntran i deras arbete och för att lätta på deras börda. Men han menade inte att medicinsk behandling skulle förlänga livet till varje pris. Vinaya, Buddhas munkregler, dömer bara till ett mindre straff för den munk som vägrar att ta hand om en broder som är sjuk eller döende eller som helt överger en sjuk munk innan denne blir frisk eller dör. Och det finns inget straff för att undanhålla eller avbryta en speciell medicinsk behandling. Så reglerna säger inte att misslyckande med att hålla livet igång är en förseelse av något slag. Samtidigt utesluts dock en munk som avsiktligt avbryter en patients liv även av medkänsla från munkskapet och kan aldrig ordineras i detta liv så det finns inte utrymme för barmhärtighetsdöd eller till självmordshjälp.

Detta innebär en medelvägen hur verklig medkänsla kan utövas. Buddha ger ledning i detta i sin definition av en idealvårdare. Du är lämplig att vårda en sjuk människa om 1) du kan göra i ordning mediciner, 2) om du vet vad patientens är mottaglig för tillfrisknande, 3) du är motiverad av medkänsla och inte av materiell vinst, 4) du inte är väjer för att tvätta upp urin. avföring, saliv eller spyor, och 5) om du är kompetent att uppmuntra patienten vid rätt tillfälle med att tala om Dhamma.

Av dessa fem egenskaper är den femte den mest diskuterade i palikanon: Vad utmärker ett hjälpande och medkännande tal om Dhamma för en människa som är sjuk eller döende? Vad är inte utmärkande?

Återigen, ”icke- görandet” märker ut ”görandet”. Vinaya säger att om munkar säger till en sjuk människa att fokusera sina tankar på att dö i den tron att döden skulle vara bättre än det eländiga livet och den sjuka följer rådet med döden som resultat, då utesluter Buddha dessa munkar från munkskapet. Således menar Buddha att uppmaning till en sjuk människa att släppa taget om livet eller ge upp sin livsvilja år detta inte en handling av medkänsla. I stället för att försöka underlätta patientens övergång till döden fokuserade Buddha på att underlätta hennes insikt om lidande och dess upphörande.

För Buddha betraktade varje stund i livet som en möjlighet att utöva Dhamma och få gagn av. Det är en välkänd princip i alla meditationstraditioner att ett ögonblicks insikt i smärtan i det närvarande är mer gagneligt än att se det närvarande ögonblicket med avsky och lägga sitt hopp till en bättre framtid. Denna princip tillämpas lika mycket vid livets slut som i mitten. Faktiskt uppmuntrade Buddha sina munkar att ständigt reflektera över dödens möjliga närhet även vid normal hälsa så att de kände allvaret i sitt utövande och gav det nuvarande ögonblicket sin fulla uppmärksamhet. Om du lär dig att behandla alla ögonblick som kanske det sista, är du förberedd när ditt sista ögonblick kommer.

För det mesta har dock en sjuk eller döende människa inte levt med sådan vakenhet så det första rådet är att sträva efter att ta bort emotionella hinder som att oroa sig över ansvar som lämnas och skräck för döden. I ett gripande samtal visar sig en man vara döende och hans hustru tröstar honom att han inte skall oroa sig: hon skall sörja för sig själv och deras barn utan honom. Hon skall inte se sig om efter en annan man och hon skall fortsätta i sin Dhammautövning. Vid varje sådan försäkran upprepade hon ”Så var inte orolig när du dör. Död är plågsam för den som oroar sig. Den Välsignade har uppmanat att inte oroa sig inför döden.” Mannen blev oväntat frisk och, gick, fortfarande skröplig, för att besöka Buddha och berättade om sin hustrus försäkringar. Buddha förklarade hur lycklig mannen var som hade en sådan vis och medkännande hustru.

Buddha säger att ett av de främsta skälen för skräck inför döden är hågkomsten av skadliga och grymma saker som man gjort i det förflutna. Alltså visarVinaya att munkar ofta skulle trösta en medbroder när han var döende genom att be honom att minnas något positivt – hans högsta meditationsuppnående – och att fokusera sina tankar på detta. Det är på samma sätt vanligt i asiatiska buddhistländer att påminna en döende människa om hennes generösa handlingar eller dygder i detta liv. Även om personen inte kan uppbåda den medvetenhet och vakenhet som behövs för ytterligare insikt i det närvarande, kan dhammatal i verklig medkänsla bidra till att lugna oro och förebygga rädsla .

Buddha säger emellertid, att det finns ytterligare tre skäl för att frukta döden: fastklamrande vid kroppen, fastklamrande vid sinnesnjutningar och avsaknad av klar insikt i odödlighetens obetingade Dhamma. Hans mer långtgående råd för sjuka eller döende människor riktar sig på att skära av rötterna till dessa grunder för rädsla. Han besökte en gång en sjukhussal och sade till munkarna där att närma sig dödsögonblicket medvetna och uppmärksamma. I stället för att fokusera på om de skulle bli friska, skulle de lägga märke till känslorna som de erfor: smärtfyllda, behagliga eller neutrala. Vid uppmärksamhet på känsla av smärta skulle de till exempel lägga märke till hur obeständig den är och sedan fokusera på det återkommande upphörandet av alla smärtor. De kunde sedan tillämpa samma uppmärksamhet på både behagliga och neutrala känslor. Fastheten i deras uppmärksamhet skulle ge upphov till en känsla av lugn oberoende av känslor och ur detta oberoende kunde de utveckla lugn och göra sig fria från både kroppen och alla slags känslor. När de gjort sig fria kunde de få en äkta förståelse i Dhamma som skulle göra slut på all dödsskräck.

Vid ett annat tillfälle besökte Vördade Sariputta Buddhas berömde anhängare Anathapindika som låg på sin dödsbädd. Sedan han förstått att Anathapindikas sjukdom blev värre, rådde Vördade Sariputta honom att tänka: ”jag skall inte klamra fast vid ögat, min medvetenhet skall inte vara beroende av mitt öga, jag skall inte klamra fast vid örat, min medvetenhet skall inte vara beroende av mitt öra,” och så vidare genom alla sex sinnena, deras objekt och varje mental företeelse som är beroende av dem. Trots att Anathapindika inte kunde utveckla sin oberoende medvetenhet enligt Sariputtas handledning, bad han att dessa anvisningar också skulle ges till andra lekmän, för det kunde finnas de som förstod och som skulle få nytta av dem.

Det är självklart att alla dessa förslag har utformats i Buddhas undervisning om hur ens sinnestillstånd påverkar död och återfödelseprocessen, men det innebär inte att de bara passar för den som kallar sig buddhist. Oberoende av vår religiösa tro måste du se, när du möter påtaglig smärta, värdet i anvisningar som visar hur du minskar smärtan genom att undersöka smärtan i sig. Om du har styrka att följa anvisningarna måste du pröva dem. Och om du möter Odödligheten under ansträngningarna kommer du inte att gräla om du ska kalla det buddhism eller icke.

Detta illustreras av en annan historia med Vördade Sariputta. När han besökte en åldrig brahmin på sin dödsbädd, tänkte Sariputta på att brahminer önskade förening med Brahma så han lärde mannen att utveckla de fyra egenskaperna hos en Brahma – obegränsad vänlighet, medkänsla, förståelse och jämnmod. När brahminen följt dessa anvisningar återföddes han som en Brahma efter döden. Senare klandrade dock Buddha Sariputta för att han inte undervisat brahminen att i stället fokusera på att undersöka smärtan för om han gjort det skulle brahminen nått nibbana och blivit helt fri från återfödelse.

Det som präglar alla dessa anvisningar är att Dhamma på dödsbädden inte skiljer sig från den Dhamma som undervisas för friska människor. Lidandet är alltid detsamma och vägen till dess upphörande är också densamma: att förstå lidande innebär att överge lidandet, förstå dess orsak och upphörande och utveckla de sinnesegenskaper som leder till dess upphörande. Den enda skillnaden är att den uppenbara närheten till döden gör undervisningen av Dhamma både lättare och svårare – lättare i det att patienten är befriad från yttre ansvar och klarare kan se behovet att förstå och få befrielse från smärta, svårare i det att patienten kanske är så svag fysiskt eller psykiskt genom rädsla och oro att det blir svårt att utföra anvisningarna i praktiken. Men i vilket fall som helst är det värt att lägga märke till att framme vid denna dödsstund skulle Buddha ha fått dig att fokusera mindre på begränsningar än på möjligheter. Även ett ögonblicks insikt mitt i smärta och lidande, sade han, är värt mer än hundra år av god hälsa.

Från min egen personliga erfarenhet – både när jag sett mina lärare genomföra dessa anvisningar och försök att genomföra dem själv – har jag lärt två viktiga saker. En är att de patienten, som för det mesta är bäst lämpade för Dhamma när de är sjuka eller döende, är de som inte plågas av minnen av grymma eller skadliga handlingar de gjort i det förflutna och som redan utvecklat meditativt och begrundande utövande före sin sjukdom. Även om det utövandet inte varit buddhistiskt, svarar de intuitivt på Buddhas budskap om smärta och förmår att använda det till att lindra sina egna lidanden. Vad jag lärt är att så länge som du vet att du en dag ska dö, är det en god idé att undvika grymma handlingar och börja med din egen meditationsutövning så att du är förberedd för sjukdom och död när detta inträffar. Som min lärare, Ajaan Fuang, en gång sade, att när du mediterar får du övning i att dö – att bli medveten och uppmärksam, att uthärda smärta, att få kontroll över oberäkneliga tankar och kanske också att nå Odödlighet – så att när tiden för att dö kommer, kommer du att göra det med skicklighet.

Den andra viktiga saken är att om du vill hjälpa andra människor att övervinna sin skräck inför döden, måste också du lära dig att övervinna din egen rädsla genom att lämna fastklamrande till kroppen, fastklamrande vid sinnesnjutningar och få klar insikt i Odödligheten. När du övervunnit din rädsla kommer du att undervisa Dhamma effektivare för människor på dödsbädden. Du kommer inte att bli störd av psykisk skräck för döden, du kommer att tydligt känna den döende människans behov och dina ord kommer att få mera tyngd eftersom de kommer från direkt erfarenhet. Din medkänsla kommer inte att utvecklas från böcker eller känslor utan från en klar insikt i vad som dör och vad som inte gör det.

Slutsatsen blir: Meditera som en handling av medkänsla både med dig själv och andra även om döden verkar avlägsen. När tiden för döden kommer, kommer du att vara en mindre börda för dem som vårdar dig. Under tiden kommer din medkänsla att bli till genuin hjälp om du blir kallad till sjuka eller döende och du kommer att ge ett bättre budskap.

 

Source : http://www.dhamma.se

Home | Links | Contact

Copy Right Issues © DhammaTalks.net