Jātaka

Tiṃsanipāta

Kiṃchandavagga

7. Dakarak­kha­sa­jātaka

“Sace vo vuyhamānānaṃ,
sattannaṃ udakaṇṇave;
­Manus­sa­bali­mesāno,
nāvaṃ gaṇheyya rakkhaso;
Anupubbaṃ kathaṃ datvā,
muñcesi dakarakkhasā”.

“Mātaraṃ paṭhamaṃ dajjaṃ,
Bhariyaṃ datvāna bhātaraṃ;
Tato sahāyaṃ datvāna,
Pañcamaṃ dajjaṃ brāhmaṇaṃ;
Chaṭṭhāhaṃ dajjamattānaṃ,
Neva dajjaṃ mahosadhaṃ”.

“Posetā te janettī ca,
dīgha­rat­tā­nukam­pikā;
Chabbhī tayi padussati,
paṇḍitā atthadassinī;
Aññaṃ upanisaṃ katvā,
vadhā taṃ parimocayi.

Taṃ tādisiṃ pāṇadadiṃ,
orasaṃ gabbhadhāriniṃ;
Mātaraṃ kena dosena,
dajjāsi dakarakkhino”.

“Daharā viyalaṅkāraṃ,
dhāreti apiḷandhanaṃ;
Dovārike anīkaṭṭhe,
ativelaṃ pajagghati.

Athopi paṭirājūnaṃ,
sayaṃ dūtāni sāsati;
Mātaraṃ tena dosena,
dajjāhaṃ dakarakkhino”.

“Itthigumbassa pavarā,
accantaṃ piyabhāṇinī;
Anuggatā sīlavatī,
chāyāva anapāyinī.

Akkodhanā puññavatī,
paṇḍitā atthadassinī;
Ubbariṃ kena dosena,
dajjāsi dakarakkhino”.

“Khiḍḍā­rati­samā­pannaṃ,
anat­thava­sa­māgataṃ;
Sā maṃ sakāna puttānaṃ,
ayācaṃ yācate dhanaṃ.

Sohaṃ dadāmi sāratto,
bahuṃ uccāvacaṃ dhanaṃ;
Suduccajaṃ cajitvāna,
pacchā socāmi dummano;
Ubbariṃ tena dosena,
dajjāhaṃ dakarakkhino”.

“Yenocitā janapadā,
ānītā ca paṭiggahaṃ;
Ābhataṃ pararajjebhi,
abhiṭṭhāya bahuṃ dhanaṃ.

Dhanuggahānaṃ pavaraṃ,
sūraṃ tikhiṇa­manti­naṃ;
Bhātaraṃ kena dosena,
dajjāsi dakarakkhino”.

Yenocitā janapadā,
ānītā ca paṭiggahaṃ;
Ābhataṃ pararajjebhi,
abhiṭṭhāya bahuṃ dhanaṃ.

Dhanuggahānaṃ pavaro,
sūro tikhiṇamanti ca;
Mayāyaṃ sukhito rājā,
atimaññati dārako.

Upaṭṭhānampi me ayye,
na so eti yathā pure;
Bhātaraṃ tena dosena,
dajjāhaṃ dakarakkhino”.

“Ekarattena ubhayo,
tvañceva dhanusekha ca;
Ubho jātettha pañcālā,
sahāyā susamāvayā.

Cariyā taṃ anubandhittho,
ekadukkhasukho tava;
Ussukko te divārattiṃ,
sabbakiccesu byāvaṭo;
Sahāyaṃ kena dosena,
dajjāsi dakarakkhino”.

Cariyā maṃ ayaṃ ayye,
pajagghittho mayā saha;
Ajjāpi tena vaṇṇena,
ativelaṃ pajagghati.

Ubbariyāpihaṃ ayye,
mantayāmi rahogato;
Anāmanto pavisati,
pubbe appaṭivedito.

Laddhadvāro katokāso,
ahirikaṃ anādaraṃ;
Sahāyaṃ tena dosena,
dajjāhaṃ dakarakkhino”.

“Kusalo sabba­nimittā­naṃ,
rutaññū āgatāgamo;
Uppāte supine yutto,
niyyāne ca pavesane.

Paṭṭho bhū­manta­likkhas­miṃ,
­Nak­khat­ta­pada­kovido;
Brāhmaṇaṃ kena dosena,
Dajjāsi dakarakkhino”.

“Parisāyampi me ayye,
ummīlitvā udikkhati;
Tasmā accabhamuṃ luddaṃ,
dajjāhaṃ dakarakkhino”.

“Sasa­mudda­pariyā­yaṃ,
mahiṃ sāgarakuṇḍalaṃ;
Vasundharaṃ āvasasi,
amacca­pari­vārito.

Cāturanto mahāraṭṭho,
vijitāvī mahabbalo;
Pathabyā ekarājāsi,
yaso te vipulaṃ gato.

Soḷasit­thi­sahas­sāni,
āmutta­maṇi­kuṇḍalā;
Nānājanapadā nārī,
devakaññūpamā subhā.

Evaṃ sabbaṅ­ga­sam­pannaṃ,
sabba­kāma­samid­dhi­naṃ;
Sukhitānaṃ piyaṃ dīghaṃ,
jīvitaṃ āhu khattiya.

Atha tvaṃ kena vaṇṇena,
kena vā pana hetunā;
Paṇḍitaṃ anurakkhanto,
pāṇaṃ cajasi duccajaṃ”.

“Yatopi āgato ayye,
mama hatthaṃ mahosadho;
Nābhijānāmi dhīrassa,
anumattampi dukkaṭaṃ.

Sace ca kismici kāle,
maraṇaṃ me pure siyā;
So me putte paputte ca,
sukhāpeyya mahosadho.

Anāgataṃ paccuppannaṃ,
sabbamatthampi passati;
Anāparā­dha­kamman­taṃ,
na dajjaṃ dakarakkhino”.

“Idaṃ suṇātha pañcālā,
cūḷaneyyassa bhāsitaṃ;
Paṇḍitaṃ anurakkhanto,
pāṇaṃ cajati duccajaṃ.

Mātu bhariyāya bhātucca,
sakhino brāhmaṇassa ca;
Attano cāpi pañcālo,
channaṃ cajati jīvitaṃ.

Evaṃ mahatthikā paññā,
nipuṇā sādhucintinī;
Diṭṭha­dhamma­hi­tatthāya,
sam­parā­ya­su­khāya cā”ti.

Dakarak­kha­sa­jātakaṃ sattamaṃ.